En separation är sällan ömsesidig, det slutar alltid med att någon känner sig sårad. Ett uppbrott kan ske i största vänskapliga mening, men är ändå svår att genomföra. I mitt fall låg inte beslutet i mina händer, utan jag satt där, kände mig helt hjälplös, och bara lyssnade och grät. Min pojkvän, eller föredetta pojkvän som det nu är, lämnade mig med ett blödande hjärta i går kväll, men med sådan ömsesidig respekt att det nästan kändes lite overkligt. Vi pratade i närmre en timme, och jag grät av och till hela samtalet, men det är å andra sidan förståligt. Utan att kunna påverka situationen det minsta såg jag mina planer för resten av året gå i stöpet. Hur vi skulle skåla in det nya året, och samtidigt fira vårt fina år tillsammans (vi träffades på nyårsafton), och hur vi under hösten skulle sola och bada, njuta av en sen semester ihop i någon tropiskt land. Hur vi hand i hand skulle promenera bland gulnade löv och bitande vindar. Allt bara smulades sönder, inom loppet på en timme.

Men jag har stor respekt för hur han hanterade situationen. Tidigare har varken jag eller många jag känner gått igenom ett bråkfritt uppbrott. Han satt där som ett stöd för mig under hela samtalet, oavsett om jag gnällde, röt eller bara satt tyst och snyftade. Han fick mig även att skratta ett par gånger i sina försök att muntra upp mig. Kanske låter konstigt, men det hjälpte. Lite i alla fall. För även om känslorna svalnar från den ena parten, betyder det inte att känslorna försvunnit helt. Man kan älska en person, men mer eller mindre.

Nu menar jag inte att våran brytning har varit enkel, för någon av oss. Jag mår jätte dåligt, och jag tror han mår ganska dåligt också. Men jag tog tillfället i akt att ta mina känslor och agera ut dom, i mitt målande. Under hela sommaren (nåja, nästan hela), har en tom canvas-tavla suttit uppe på mitt målarstafli och bara väntat på att få bli målad på. Så i morse, mellan alla tårar och hulkningar så satte jag mig, och bara började måla. Jag målade och grät. Slutade gråta, och bara målade. Jag målade ner alla känslor på duken, färg efter färg. Tavlan i sig är ganska dyster, eller ja, med ett hopp om framtiden, jag menar, jag är tillräckligt gammal för att veta att jag inte kommer dö av min hjärtesorg, utan att jag efter ett tag kommer  må minst lika bra, fast med en erfarenhet mer i bagaget.
Tavlan är ännu inte färdig, men jag vill visa er hur långt jag kommit, för slutresultatet kommer inte skilja sig så mycket från denna. Den färdiga tavlan kommer självklart läggas ut på bloggen sen.



Grundmålad med vatten och akrylfärg.



Det är alltså en kvinna ni ser i bilden, kanske är det jag, kanske inte. Den högra sidan är mina känslor just nu, men som ni ser är hon på väg till den ljus delen. Det är som sagt mycket kvar, men motivet i sig är redan bestämt.

Jag vill också passa på att tacka mina vänner och min familj som finns där för mig <3 Utan er hade det varit om möjligt ännu svårare, ni är guld värda.