Efter uppbrottet med min pojkvänn för en och en halv vecka sedan pendlar jag fortfarande mellan hopp och förtvivlan. Hoppet om att en morgon vakna och inte tänka på honom. Att inte börja många av mina meningar med "Jag och han brukade" eller "han brukade", utan istället säga "jag brukade". Nu ska ni inte tro att jag ligger i en gråtande pöl på golvet, gråt-stadiet är förbi, utan jag grubblar. Funderar på hur det skulle ha varit om vi fortfarande varit tillsammans, hur det hade varit om vi aldrig träffats? Jag ångrar inte att vi träffades, tvärtom, jag behövde honom i den delen av livet jag gick igenom. Jag bröt upp från ett jobb jag inte trivdes med, och inte hade gjort de senaste åren, och började studera. Släppte min stadiga ekonomi, för ett liv som fattig (men lycklig) student. Han fick möjligheten att dela den nya delen i kapitlet om mitt liv.
Tavlan jag började måla dagen efter uppbrottet står fortfarande ofärdig. Jag tror jag är rädd för att när tavlan väl är färdig så ska jag inte känna något för honom längre. Och jag är rädd, rädd för att släppa taget.
Det tog ända till idag innan jag rensade ut alla foton på oss från lägenheten, och det känns genast lite märkligt. Tomt. Men jag vänjer mig nog.
Mitt hjärta är inte helt läkt ännu, men snart, så fram tills dess har jag kommit på en lösning. Jag virkade ett hjärta, ett litet rött, mjukt hjärta. Den ska jag bära med mig, och så fort jag känner mig lite nere kan jag krama den i handen, som en stressboll. Kalla mig knasig, men alla medel är tillåtna i hjärtesorg ;)



Mönstret till detta hjärta hittade jag på:
http://stjernfalls.blogg.se/2009/april/virka-ett-hjarta.html